Sverige sämst i Norden på medling mellan föräldrar

När sillen är uppäten och vardagen knackar på dörren, avslutas en jul där många barn bevittnat allvarliga konflikter mellan sina föräldrar. För dessa barn och föräldrar finns idag ingen snabb och effektiv konfliktlösning. När samarbetssamtal hos familjerätten inte fungerar finns bara en “lösning” – att gå till domstol. Men väl där cementeras konflikterna ofta ännu mer. För barnen leder detta till tydliga ökningar av psykisk ohälsa då konflikterna ofta består, trots domstolens “hjälp”. En betydande del av alla föräldrar som tvistar i domstol gör det också mer än en gång. Kort sagt, det behövs en förändring!

Sedan år 2006 har antalet vårdnadstvister och allvarliga föräldrakonflikter om barn ökat markant. Konflikterna blir allt djupare och mer svårlösta. Detta har stor negativ inverkan på barns och föräldrars psykiska och fysiska mående. Forskning visar att barn som varit utsatta för utdragna föräldrakonflikter har kraftigt förhöjd risk att utveckla psykisk ohälsa både på kort och lång sikt. Av föräldrar i vårdnadstvister har 60 procent uppgett att de lider av konstant eller daglig stress, 40 procent att de lider av oro och sömnproblem och 25 procent av ångest eller depression på grund av tvisten enligt Vetenskapsrådets rapport High-conflict families of divorce.

Att allvarliga föräldrakonflikter är ett stort samhällsproblem i Sverige är inget nytt. I betänkandet Se barnet 2017:6 konstaterades att huvudorsaken till den negativa utvecklingen är avsaknaden av tidigt konfliktförebyggande stöd. I utredningen konstateras stödet från samhället i form av samarbetssamtal ofta är för svagt och söks för sent av föräldrarna. Som förslag på lösning nämndes (som så ofta förr) medling.

Medling som sker tidigt och med god kvalitet har bra dokumenterad effekt. Medling kan således skydda barn från att bevittna djupgående konflikter mellan föräldrar, vilket kan anses utgöra en form av psykisk misshandel som får allvarliga effekter på barn. En skicklig medlare har stora möjligheter att påverka föräldrar och tillvarata barnets intressen på ett tydligare sätt än vad som sker idag genom samarbetssamtal eller vid sammanträde i domstol. Det är bekymmersamt att lagstiftaren och domstolarna inte har gjort mer för att främja utvecklingen av en god medlingstradition i landet.

För de föräldrar som provat samarbetssamtal men inte nått en samförståndslösning saknas ekonomiskt stöd från samhället för att anlita privata medlare vilket gör att få har råd. I dagens bistra klimat med skyhöga boenderäntor och inflation är det ytterst få föräldrar som vid en separation har möjlighet att, utöver kostnader för dubbla boenden och andra “separationsutgifter”, kosta på sig att anlita en privat medlare för tiotusentals kronor.

Alternativet är idag att inleda en domstolsprocess om barnet för att få medlingen betald inom ramen för ett pågående mål i domstol. Rent konkret behöver föräldern i allmänhet anlita ett juristombud och berätta för domstolen om konflikterna (här skruvas graden av konflikt ofta upp väsentligt samtidigt som chanserna till en samförståndslösning minskar i samma utsträckning). Lägg till en handläggningstid på, i bästa fall, sex till tio veckor av skriftväxling och muntlig förhandling innan beslut om medling kan fattas och simsalabim har chanserna till enkel och smidig handläggning med hjälp av medlare gått om intet. 
Kanske är det på grund av denna omständliga och ekonomiskt dyra handläggning som få föräldrar ser detta som ett alternativ. Det kan också vara för att medling är impopulärt i svenska domstolar. Idag sker medling i endast tre procent (!) av alla mål. Detta trots att domstolen bär ansvaret för att målen blir utredda på bästa sätt och att möjligheterna till en samförståndslösning mellan föräldrarna tas till vara.

En utblick till våra nordiska grannländer visar att Sverige ligger klart efter i det konfliktförebyggande arbetet för familjer. I Finland kan föräldrar ansöka i domstol om medling utan att formellt inleda en domstolstvist med varandra. Inga ombud behövs och handläggningstiden är kort. Det är därför inte förvånande att finska föräldrar når överenskommelser i 70 procent av fallen. I Norge ska alla föräldrar som separerar och har gemensamma barn under 16 år genomgå medling, oavsett om man är överens eller inte. Norska föräldrar kommer överens och ingår avtal om barnets bästa i hela 75 procent av fallen. Liknande statistik finns i Danmark där merparten, cirka 70 procent av föräldrarna, når överenskommelser på motsvarande sätt.

I ljuset av detta är det tydligt att den svenska medlingstraditionen behöver förändras och lyftas till samma nivå som våra grannländer. Det ger uppenbara vinster för barnen när hjälpen kommer tidigt, följer en vedertagen metod och förutsätts vara den gängse modellen för konfliktlösning både inom och utanför domstolarna. Då kan Sverige, om inte bli bäst i klassen, i vart fall hålla jämna steg med den utveckling som anges i Barnkonventionen och gällande rätt i stort om barns bästa.